Hundträning är inte alltid lätt. Det blir inte och går inte alltid som man tänkt sig. Ett misslyckat träningspass och jag ifrågasätter mig själv som hundförare. Ibland kanske man bara ska rycka på axlarna och acceptera att verken jag eller hunden hade en bra dag. Hundar är inga robbotar, de är inte inprogrammerad . Jag tränar för att jag tycker att det är så otroligt roligt. Samspelet mella hund och männsika är för mig det viktigaste. Jag söker oftast efter en känsla när jag och Conny tränar. Det ska kännas positivt och jag ska se att Conny tycker det är kul.

Imåndags var jag uppe på klubben och tränade. Träningen kändes katastrofal. Enligt mitt sätt att se det fungerade ingenting. Den positiva känslan var som bortblåst och jag blev alldeles ställd. Var vad det som hände? Jag fick till ett riktigt bra hopp tillsist och bröt därefter träningen.

Jag har funderat och funderat över detta men inte kommit på vad som hände. Kanske ska jag inte lägga någon större vikt vid det men det gnager.

Idag bar det upp till klubben igen( Tack snälla farmor Maggan att du tog baren en stund!). Jag hade bestämt mig för att det skulle bli en positiv träning och att vi skulle hitta den där känslan igen. Nu sitter jag här med ett leende på läpparna. Idag kändes det som allt är möjligt och som vi ägde planen. Min underbara Conny var taggad till tusen.

Uppe på klubben passade jag på att titta in Christian och Doris som gick kurs. Hon imponerad något grymt på mig. Full fokus på Christian och koncentrerad på sin uppgift. Christian har jobbat hårt med appoteringen de sista två veckorna och vilket resultat sen. Oj, oj oj vad hon satt fint med apportbocken i munnen. Duktiga lill skrutta!

Jag har varit dålig på att ta kort den sista tiden, men det ska jag skärpa mig med så jag kan uppdatera med lite bilder. Doris har utvecklats den sista tiden och består numera inte enbart av fyra långa ben. Bildbevis kommer jag lovar.

kram Emma